Ny studie förklarar varför kravet på enhällighet orsakar konflikter och förseningar i internationella avtal

I en ny studie i American Economic Journal: Microeconomics presenterar ekonomerna Topi Miettinen (Svenska handelshögskolan) och Christoph Vanberg (Heidelbergs universitet) en teoretisk modell som visar hur rationellt agerande kan leda till just konflikter och förseningar när enhällighet krävs.

Studien modellerar en förhandlingsprocess där deltagare strategiskt kan förhandsbinda sig till att motsätta sig avtal som inte uppfyller vissa krav. Till exempel kan politiker offentligt hota med att lägga in veto om inte specifika eftergifter görs. När sådana uttalanden väl har gjorts blir det politiskt kostsamt att acceptera ett mindre fördelaktigt resultat. På så sätt kan uttalandena fungera som ett effektivt sätt att "binda sina händer" inför kommande förhandlingar.

Som exempel nämner forskarna Turkiets hårda offentliga hållning inför Natos omröstning om Finlands och Sveriges medlemskap. I förhandlingarna gick Finland och Sverige med på att häva vapenembargon och införa nya antiterrorlagar enligt Turkiets krav, samtidigt som USA godkände försäljning av F-16-stridsflygplan.

– Turkiet använde alltså enhällighetskravet för att pressa sina förhandlingspartners till eftergifter. Denna taktik ledde till kostsamma förseningar och innebar en reell risk att avtalet skulle falla. Liknande strategier har använts inom EU, till exempel när Ungern blockerat sanktioner mot Ryssland och fördröjt stöd till Ukraina för att sätta press på EU i andra frågor som rör rättsstatens principer och finansiering, säger professor Topi Miettinen.

Den teoretiska modellen visar att sådana strategiska utspel och förseningar är vanliga när enhällighet krävs. Problemen förvärras dessutom om antalet förhandlingsparter är stort och om de träffas sällan.

– Viktigast av allt är att modellen visar att konflikter och förseningar minskar avsevärt om man inför någon form av kvalificerad majoritetsregel, alltså ett beslutsförfarande som inte kräver full enighet. Till och med en regel där alla utom en måste vara överens eliminerar motivationen att använda taktiska utspel för att påverka förhandlingarna, förklarar professor Christoph Vanberg.

Denna insikt är särskilt aktuell. Under de senaste åren har flera högt uppsatta EU-företrädare uttryckt frustration över kravet på enhällighet. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har till exempel sagt: ”I utrikesfrågor måste vi verkligen gå över till kvalificerad majoritetsröstning… tempot i världen är för högt för att vi gång på gång ska tystas av en enda röst.” (Politico, 20 juni 2022)

Studien ger stöd åt förslag om att ersätta enhällighetskravet med en kvalificerad majoritetsregel. Inom EU har sådana förslag dock mött motstånd från mindre medlemsländer som befarar att de kan bli överkörda. Med detta i åtanke betonar forskarna att även en mycket krävande kvalificerad majoritetsregel – som ändå inte kräver full enighet – kan förbättra beslutsfattandet avsevärt, samtidigt som risken att bli överröstad minskar.